Batman, Spiderman och tiaror

Spiderman

Frågan om hur en ska förhålla sig till de starka krafter som barnen möter runt superhjälte-filmer har snurrat runt mig sedan 80-talet och snurrar än.

Kan vi inkludera superhjältar på ett sätt där ett normkritiskt möte får ta plats? Eller ska förskolan vara en neutral zon där andra värden får utvecklas?

Att inkludera är en ständig önskan med oj vad svårt. Ofta leder tiaror och superhjältekläder till en positionering som ger makt i barngruppen. När ett barn med superhjältekläder kommer in i ett rum  kommer ofta inte heller "barnet självt" utan ett förvandlat barn. En ständigt pågående lek över dagen. Inget problem med det om det skulle kunna utveckla en spännande dramalek. Men det händer något med dessa "superhjältar".

Plötsligt är den vanliga frågan -Är du med? bortglömd utan superhjälten flyger in och placerar slag och sparkar i luften som inte sällan landar på en kompis. Eftersom en superhjälte inte visar känslor som att  gråta, kramas eller skratta i samförstånd, så blir kommunikationen mellan barnen baserad på avstängdhet. En superhjälte känner inte och blir därmed objektifierad och objektifierar också andra.

Men skapar vi en helt neutral zon på förskolan, hur lär vi då barnen att möta de förebilder som råder? Hur skapar vi grupper där makt inte uppstår beroende på om kläderna är coolast då de kommer utanför förskolan?

På vår förskolan försöker vi inte att göra antingen eller. Inga lösningar kan bli enkla. Å ena sidan arbetar vi på att möta de barn som känner att de behöver positionera sig för att få självförtroende med värme kärlek och intresse för deras tankar. 

Vi behöver just nu ta bort tiaror och superhjälte-dräkter som klädesplagg. Att näst intill alla barn har bilder på tröjor, byxor, strumpor och mössor kraftfullt nog. Hjälte och prinsessbilder har verkligen en stark agens. Men kraftfulla rörelser och lekar tas inte bort. Vi brottas, men också dansar. Stora trädgrenar i skogen förvandlas till vapen men blir också till fiskspön och trumpinnar som tonar olika när barnen spelar på dem.

Ständigt frågar vi oss: Vad blir konsekvensen av vad vi säger till barnen?

                                    Vad blir konsekvensen av vad vi inte säger til barnen?